Utredning om Hohögs Fornminnesmärken
som kunna ligga till grund för heraldiskt standar
för Hohögs Scoutkår
av
Svenska Scoutförbundet.
Sammanställt av heraldisk konstnär Einar Kedja efter
studier på Stadsarkivet i
Malmö
Äldsta skriftliga belägg för namnet är ”Haahöyene” och återfinnes 1569 i Lunds Stifts landebog.
Benämningen ”Håhögar” förekommer därnest år 1677. ”Hohöjene” benämner man platsen under 1800-talet. Språkligt sett kan namnet första led antagas innehålla det gammalnordiska adjektivet hár = hög, vilket i slutet av medeltiden utvecklats till hå. Namnet betyder helt enkelt ”de höga höjderna”. I senare tid har första leden hå av någon anledning omvandlats till ho. (Fil. Dr. Ingemar Ingers, Landsarkivet i Lund).
Ursprungligen synes Hohögarna ha bestått av fyra kullar, vilka vilade på den mäktiga ås, som i sydväst- nordostlig riktning sträcker sig från Håkanstorp utmed Bulltofta flygfälts sydgräns trakten av Stora Bernstorp i Burlövs socken och erbjödo en ståtlig anblick i terrängen. Av de fyra ursprungliga kullarna är endast den större på åsen vid Bödkaregården bevarad. (Malmö Fornminnesförening, ”Hohögarna”, 1954).
Efter undersökning av geologen J Jönsson i början av 1800-talet visade det sig att Hohögarna hänföres till de glaciala bildningar och delvis också förglaciala och anses vara ändmoränerna. I den geologiska beskrivningen från 1884 omnämnes också ett vattendrag, som rann upp på Hohögarna. Detta vattendrag är nu till större delen uttorkat eller avlett genom dräneringsrör. En del flyter emellertid ännu i sin gamla fåra utmed vägen till Rosengård. (Se sid 5 ordet ”skepp”, bild av!)
Hohögarnas fyra kullar ha stundom ansetts vara gravhögar från forntiden. Arkelogen N G Bruzelius, som inverterat fornminnen i Malmötrakten upptager högarna i sin beskrivning över Oxie härad år 1864 (manuskript i Lunds universitetsbibliotek).
”Dessa (högarna) hafva troligen ursprungligen varit fyra, ehuru tvenne äro mycket skadade, ja, den ene nästan alldeles förstörd genom plöjning och grustägt. I den största högen anträffades för några år sedan en lerurna, vilken förvaras på Malmö Museum.”
Urnan anses av museiamanuensen, greve Sten Kalling, tillhöra bronsåldern och dateras till tiden omkring 600 f. Kr. Den är ornerad runt om med zickzackbård. (bild)
I den tidigare omnämnda geologiska beskrivningen från 1884 betraktas endast en av de fyra Hohögarna som fornlämning och betecknas ättehög.
Inför den förestående utvidgningen av Bulltofta flygfält 1939 anhöll Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hos Riksantikvarieämbetet om tillstånd att få borttaga de båda östra kullarna, då de utgjorde ett menligt hinder för flygtrafiken. På uppdrag av riksantikvarie S Curman företog professor J E Forsander i Lund på våren 1939 en undersökning av de båda östra kullarna. De förmodade gravhögarna befunnos då vara naturbildningar och ingen som helst fynd påträffades. Som redan omtalats bortschaktades de båda östra kullarna sommaren 1939.
Vilken Kung Karl, som givit Hohögarna namnet ”Kung Karls hög” är okänt. Men troligen är det frågan om Karl XI, som där engång enligt Erik Dahlbergs dagbok, hade en fingerad manöver, en s k ”skämt-bataille” vid Skrävlinge.
Några gravstenar med runinskrift har aldrig funnits på Hohögarna.
Hohögarna ägde förr en riklig flora. Så var särskilt fallet med de aldrig uppodlade östra partierna, som ofta besöktes av botaniker. På åsens branta sydsluttning mot banvaktsstugan och Sallerupsvägen växte: Blåeld, Oxtunga, Vitmåra, Gulmåra, Snärjmåra, Vägmåra, Vägtistel, Rödbinka, Revfibbla, Gulsporre, Vitblära, Morot och Åkerbinda.
På åsens nordsluttning mot Bulltofta flygfält växte:
Brudört, Puktörne, Gulviol, Vitklöver, Rödklöver.
På den östligaste och högsta kullens branta nordsida mot Bulltofta flygfält växte:
Grässtjärnblomma, Mandelblomma, Blodrot.
På den mindre av de båda östra kullarna växte på toppen:
Styvmorsviol, Buskviol, Blåklocka.
På den mindre kullens sydsluttning växte:
Vårlök, Gullviva, Smörblomma, oläsligt, Rölleka.
På den ännu bevarade kullen vid Bödkaregården påträffades förutom en lägre buskvegetation, främst bestående alm, hagtorn och nypon, följande växter:
Blåeld, Gulviol, Rölleka, Tusensköna.
På järnvägsskärningens branta sidor utbreder sig en ymnig buskvegetation , främst bestående av alm, hagtorn och nypon. Av örter påträffades här:
Harmynta, Jordreva, Brunört, Sminkrot, Humleblomster, Nejlikrot.
Under krigsrörelserna i trakten av Malmö 1644, voro såväl Svenska som danska truppavdelningar tidvis förlagda till Hohögarna.
I folktron i Husie socken intogo Hohögarna förr en central plats. För Hohögarna hyste man stor respekt, och passerade dem högst ogärna efter mörkrets inbrott. Hohögarna troddes vara ett tillhåll för den s k Hohögavären, en spökgestalt i en vädurs skepnad, som brukade slå sig i sällskap med vägfarande nattetid eller hoppa upp i böndernas vagnar och ställa till med förtret. (ur ”Hohögarna” av Helge Andersson, Malmö Fornminnesförening 1954)
Senare än ovan nämnda undersökningar av Hohögarna (1939 av J E Fornander) har 1948 den s k ”Kung Karls hög”, Lunds Universitet och Malmö Museum, på uppdrag av Riksantikvarieämbetet, utfört nya undersökningar under ledning av professor Holger Arbman. Därvid kom man fram till en förmodan, att Kung Karls hög blivit uppförd av grästorvor, som lagts med grässidan ned, en konstruktion som bar vittne om både beräkning och möda. Det först öppnade grävningsschaktet blottade ingen gravgömma. Men sedan påträffades fyra brandgravar, av vilka tvenne voro kistgravar från äldre bronsåldern och de båda övriga urnegravar från yngra bronsåldern. Gravgåvorna utgjordes endast av ett spänne och tvenne mycket enkla spiralvridna fingerringar. Dessa föremål hänföra centralgraven till bronsålderns tredje period, dvs till tiden 1200-1000 f Kr.
Den äldsta sekundärgraven var anlagd i högens södra sida och på något högre nivå än centralgraven. Förutom de brända benen, som voro utbredda på kistans botten, påträffades en liten doppsko av brons. Den blygsamma gravgåvan förde onekligen tanken på att någon gravplundrare varit framme och bland annat tillägnat sig det svärd som man här hade väntat finna tillika med doppskon.
Åren denna brandgrav kan hänföras till bronsålderns tredje period 1200-1000 f Kr.
De båda yngsta sekundärgravarna påträffades helt nära varandra och ävenledes i högens södra sida och ganska högt upp mot toppen samt på obetydligt djup under markytan. De brända benen jämte gravgåvorna voro i båda fallen lagda i urnor av bränd lera och försedda med lock. I dessa gravurnor, som äro att betrakta som vanliga brukskärl, lågo en del toilettredskap, typiska gravgåvor under den yngre bronsåldern. En viss exklusiv överklasskultur med starka främmande karaktär präglade onekligen väsentliga skeden av vår nordiska bronsålder. Gravgåvorna i den stora urnan utgjordes sålunda av en rakkniv med en ornering, som återger en skeppsbild och ett djurhuvud, vidare av en ornerad pincett, en likaledes ornerad dubbelknapp, en pryl (tatuernål), samt en pilspets, som man möjligen kan betrakta som ett sminkredskap(!), allt av brons. I samma urna fanns även ett par pilspetsfragment av flinta. Det hela kan härföras till tiden 850-650 f Kr.
Kung Karls hög är borta, ett offer för flygtrafikens utveckling. (Ur ”Kung Karls hög” av S Kalling, Malmö Fornminnesförening 1950).
Av mig kursiverade (=understrukna) rader vill fästa uppmärksamheten på ting och händelser, som kunna ge uppslag åt bilder av heraldisk karaktär och vilka skulle kunna ge uppslag till standarets bildkomposition och scoutsymbolik kring det fornkristna St Georgkorset, som symbol i sin tur för St George, världsscoutrörelsens skyddspatron. Jag skall senare framlägga några förslag, som naturligtvis åter ev kan ligga till grund för andra från scoutkåren i Hohög.
Malmö de 21 mars 1967,
Einar Kedja
Heraldicus i Sv Scoutförbundet
Tack till Rickard Grimsberg för denna text!